Handen upp alla som i skolan eller genom livet känt att ”matte är inget för mig”!? Kanske var det siffrorna eller det abstrakta tänkandet, att det inte kändes användbart i riktiga livet? Som tur är så är matematik så mycket mer än siffror och tal, och kanske framförallt med de yngsta barnen blir det så tydligt. De yngsta barnen tar sig an matematiken precis som allt annat i världen, med hela kroppen! Och om vi vill utmana deras matematiska tänkande är det också det tillvägagångssättet vi ska ha, att erbjuda kroppsliga och sinnliga erfarenheter av matematiska begrepp. Denna kunskap sätter sig i kroppen och när barnen senare, i skolan t.ex., ska lära sig mer abstrakta sätt att tänka matematik har de så många praktiska erfarenheter att bygga den nya kunskapen kring.
Rent konkret då, vad är matematik för de yngre barnen? Det kan exempelvis vara när barnet öser sand eller vatten i och ur olika stora kärl och upptäcker att det som fick plats i den ena inte får plats i den andra (volym). Det kan vara när barnet kryper in i en låda eller rullar fram över golvet. Hur stor är den här ytan eller utrymmet? Hur många får plats här? Hur kan jag röra mig här, ensam eller tillsammans med andra? (rumsuppfattning) Det kan handla om hur mycket jag orkar äta idag, en hel eller en halv potatis?(mängd) Det kan också handla om mönster, från röd-blå-röd-blå till fraktaler (expanderande symmetri).
Vi kan såklart också beröra siffror eller former med yngre barnen, många tycker att det är både roligt och spännande. Men vi varken behöver eller bör begränsa oss till det.
Vad tänker ni om det här? Resonerar det med era uppfattningar eller känns det helt nytt?