Plötsligt händer det, jag leker med barnen på en förskolegård när en av deras kompisar och dennes förälder kommer förbi. Föräldern och jag börjar prata och landar efter en stund i ett intressant samtal. Hen är uppvuxen i ett annat land och växte upp i en by på landet. Då var barnen ute och lekte hela dagarna, sprang från hus till hus, åt när de var hungriga, sov när de var trötta. Vi jämför med rutinerna som alla här är så överens om är så viktiga för barnen och deras välmående. Föräldern berättar att hen kom hit för att ge sina barn frihet, politiskt och religiöst. Samtalet fortsätter och där någonstans klickar det i mig, vi må ha ett fritt och demokratiskt samhälle här (nåväl, vi har haft det i alla fall, även om många försök görs nu för att ändra på detta) men vi är inte fria som individer. Jantelag och rädsla att sticka ut. Min partner har många gånger påpekat att ”alla” ser likadana ut här, att det knappt finns någon variation, trenderna följs till punkt och pricka.
Jag uppskattar verkligen vår politiska och religiösa frihet, men om jag verkligen var tvungen att välja skulle jag nog ändå välja själens frihet. Hur ska jag slå mig fri när min värsta förtryckare är jag själv? När jag är den som skapat och upprätthåller mitt eget fängelse?
Så tänker jag, men inser sedan hur egocentrerat mitt perspektiv är. Och jag ber en tyst ursäkt till alla som flytt, lämnat sina länder på grund av bristande frihet, som kanske förlorat allt, som kanske inte ens kan återvända för att hälsa på älskade familjemedlemmar. Nej, då är nog min själsliga frihet värd att kämpa för på andra sätt.
Jag hoppas ändå innerligt att mina famlande försök att befria mig själv kommer göra mina barn friare. Kanske kan jag bespara dem åtminstone en del av de bojor jag satt på mig själv. Utan att ge dem andra istället? Det är verkligen värt ett försök.
I tankarna återvänder jag till det där samtalet på en frusen och övergiven förskolegård. Frihet. Och så tänker jag på Jesper Juul som sade att vi ska bevara barnens integritet, låta dem känna efter själva när de är hungriga och när de är mätta osv. Han var nog verkligen något på spåren. Genom att lyssna in våra barn och deras åsikter, om vi ger dem utrymme att uttrycka sina tankar utan att få höra att de är fel eller att det omöjligt kan vara så, kan vi värna våra barns integritet. Vi kan också kalla det för en inre kompass eller ett slags personlig värdegrund, alltså det som hjälper oss att stå stadigt i våra värderingar och val i samspelet med andra människor som ofta tycker annorlunda. Barnen är så bra på att läsa av oss och de gör många eftergifter för att skydda relationen med oss. Genom att bli medvetna om vilka normer och värderingar vi samlat på oss genom livet och de sätt på vilka vi ofta pressar våra barn att anpassa sig till desamma, kan vi bryta en hel del gamla mönster. Om vi klarar av att göra det så kan vi kanske ge våra barn, och oss, friheten att vara sig själva?