De flesta av oss har inte lärt oss att tycka olika på ett bra sätt, utan många av oss går direkt in i försvarsställning och vill övertyga den andra om att vi har rätt. Det här är något som kan ställa till det rätt mycket för oss i alla våra relationer, och även i relationerna med våra barn. När vi gått in för att försvara oss själva (egentligen vår åsikt), eller är upptagna med att argumentera för vår egen sak, så är vi sällan särskilt bra på att lyssna. Och det är synd.
Tidigare i mitt föräldraskap var jag väldigt snabb med att säga ‘nej!’ (med ett utropstecken) så fort mitt barn t.ex. bad om godis i affären. Jag tror att det baserades på en slags rädsla för att förlora “kontrollen”, att jag tänkte att om jag gav minsta lilla utrymme för denna önskan så skulle mitt barn ta det som en möjlighet och kanske börja tjata och vägra ge sig. Jag tror att fler föräldrar kan känna igen sig i mitt beteende.
Gränserna som vi föräldrar sätter leder ofta till en konflikt. Men måste det verkligen vara så? När vi lyssnar på barnens åsikter och kan inta deras perspektiv så mildrar det ofta, men inte alltid, barnens ilska och besvikelse. Jag tror att ett väldigt vanligt missförstånd är att barnen blir så där jättearga och ledsna över att inte få som de vill, och visst är det så klart en del av det hela. Däremot så tror jag att barnen ofta är som allra argast över att inte känna sig förstådda när vi inte lyssnar klart på dem innan vi säger nej.
Vad är då alternativet? Att låta barnen bestämma och säga ja till det mesta för att undvika konflikter? Nej, det blir heller inte bra, varken för barn eller föräldrar.
Det finns ett annat alternativ. Att lyssna på våra barn, föra en dialog, och samtidigt fatta beslut och sätta gränser som vi vet är bra för barnen, att vi ger barnen vad de behöver och inte bara vad de vill ha. Då kan vi istället bekräfta barnets känsla och önskan, samtidigt som vi står fast vid ett nej, fast det då blir på ett mycket mjukare sätt. Och kanske ändrar vi oss. Inte för att barnet fått ett utbrott och vi vill få tyst på skriket, utan för att vi, efter att ha lyssnat på barnet, förstår att det här var något verkligt viktigt för hen.
Om ni har ett mönster sen tidigare där barnen får utbrott och då också ibland får det där som de vill ha så kommer det ta en stund att bygga nya vanor. Då får du ladda med lite extra tålamod och vänlighet för ditt barn under den period du ställer om er familj, men det kommer gå! Det finns också alltid stöd att få, coaching är en av de möjligheterna.